Anna Sjödin

Anna Sjödin: Folk stör sig på mig

Tro fan det. Titta på bilden liksom. Den psykotiska blicken...det tunna håret fixerat med sperma(?)...ett klart fall av störande.

Vuxen?

Det var några år sen jag upphörde att vara rebellisk tonåring (ok, i ärlighetens namn har jag nog aldrig varit det, jag var relativt mina jämnåriga jävligt snäll och skötsam och foglig, men ändå). När jag flyttade 30 mil bort fanns plötsligt inga föräldrar att tjafsa med längre.

Vissa säger att de känner sig ensamma när de kommer hem och ingen finns där och frågar hur de haft det, och ingen som frågar när de kommer tillbaka när de går ut genom dörren.
Jag har aldrig förstått det där. Det är lika underbart varje gång jag kommer hem, stänger dörren och äntligen är ensam. Ingen som tjatar. Ingen som frågar. Ingen som ser. Jag behöver sisådär en halvtimme i total ensamhet för att liksom rensa mig själv.

Jag har inga som helst planer på att nånsin bo med mina föräldrar igen, det kontrollstadiet är passerat. Trodde jag. Men den 19-åring som flyttade hemifrån för 3 år sen hade inte tänkt på det här med svärföräldrar i framtiden...(rent formellt sett är det förstås inte svärföräldrar eftersom jag inte är gift, men whatever)
Det är inget fel på dem (eller jo, men det är fel på alla människor), de är normala och trevliga och vettiga. Men de planerar saker. Eller planerar inte saker. Och vill veta när jag ska göra saker. Och...och...och plötsligt är jag 18 år igen, fruktansvärt frustrerad och vill bara flytta hemifrån!
Men nu går det inte. För jag har ju redan gjort det....

Jag känner mig som Sverker. Ska det vara såhär??? Va?!? Finns det inget smidigt sätt att interagera med andra människor utan att behöva anpassa sig? Kan inte allting bara bli som jaaaaaag viiiiiill?!? Ehrm.



En liten del av mig tycker att det vore en utmärkt idé att få sitta på en bergstopp (fast med internetuppkoppling och el) och inte behöva anpassa mig efter nån. Den större och dominerande delen inser förstås att det inte är mycket till liv, och att man faktiskt måste anpassa sig ibland/hela tiden för att kunna leva ett "normalt" liv. Vad nu normalt ska vara bra för. Nej ok, men jag vill faktiskt ha den där interaktionen med andra mänskliga varelser.

Jag vill också kunna ha den utan att gå tillbaka till mitt känslomässiga tonårsjag. Det känns som jag alltid hamnar i underläge i vissa situationer pga att jag inte har nån makt, inga pengar, för lite erfarenhet, inga resurser. Vad ska man göra för att få inflytande? Skaffa nån att ha inflytande över? I så fall antar jag att jag får satsa på en chefsposition eller mammaledigt...



För övrigt: jag har ett gigantiskt sugmärke på halsen. Chefen kommenterade det direkt när jag kom till jobbet; "Vad har du på halsen? Hur fick du det? Va?". Jag bara skakade på huvet och gick till kassan. De två första kunderna (män ~30): "Vad är det du har där på halsen då?" *fnitter fnitter*
Försökte låtsas som ingenting, men kände mig som en förvuxen fjortis. Bara en liten halsduk för att "dölja" som fattades... :p

Urk

Somnade deppig, vaknade deppig. Vet inte varför. Allt känns bara blä. Orkar inte göra nånting jag borde göra. Och jag har ätit för mycket godis, och har mensvärk. Fy fan. Skitdag.