21 februari 2008

The impact of unexpected events

Something quite unusual happened to me just now. I was on the subway, on my way home, thinking about...nothing, really. A guy sits down next to me. For a second he seems vaguely familiar, but nothing worth dwelling on, so I forget about it.
Then, a couple of minutes later, I hear a quiet "Ursäkta?".
I turn my head to look at him, and he asks me if I am *** from Uppsala? From Värmlands nation?

Oh my! I am!
So that's why he's familiar! I could never have guessed...
I can't recall his name, but I do remember who he is, in a way impossible to explain.
So we spend the next couple of minutes discussing what has happened since, where we live now and why, and what has happened to the people we knew back there.
Then, suddenly, I must get off the train.

Such a brief meeting, but so overwhelming. It makes me happy knowing I made an impression on someone, that I was remembered two years later by a person I worked with (or bossed around, more like it)...
It also makes me sad that I don't remember his name. Not that a name is particularly important, but still. It is something.

What has happened to all you people I once knew? Who remember me, and who don't? Whom do I remember, and whom not?


Somehow, I feel different from an hour ago.

11 februari 2008

Stora livsgåtor

Efter dagens avklarade frekvensanalysuppgift (C++) så funderar jag nu över andra saker, och jag har svårt att avgöra om de är mer komplicerade än fourieranalys och kodfelsökning eller inte.

1. Hur fan kan man vara rädd för rör? RÖR?!? Av alla äckliga saker i världen så fylls man av skräck vid tanken på...en vattenledning. Ju större, desto värre! Eh...snackar vi en extrem form av penisavund här, som slagit över och yttrar sig som penisfobi? Huh?
Människan kan inte ens gå på toa själv på nätterna - för där finns det röööööör!
Ok, inte för att min harkranksavsky är speciellt befogad den heller, men inte fan skulle jag släpa med mig min pojkvän för att uträtta mina behov om det fanns en harkrank i badrummet. Hur svårt kan det vara att bli av med problemet? I mitt fall, döda harkranken, i rörmänniskans, täck över rören...eller nej, det går ju inte, sambon får följa med på toa istället.
Han måste känna sig som en oerhört stark och behövd beskyddare.
"Var inte orolig älskling, jag ska skydda dig mot rören! De ska inte lyckas komma dig nära när jag är här! I am the Destroyer of Pipes!"

2. Varför ledsnar folk aldrig på den äckliga jävla Melodifestivalen? Samma sak varje år; samma usla artister, samma usla musik, samma patetiska mediehorande. Tala om för mig nu folk, varför är ni så tröga och grötiga i huvet att ni inte kan hitta något i den här världen som är mer intressant?!?
Tack gode gud att jag inte går på högstadiet längre, där man var tvungen att titta på skiten för att överhuvudtaget kunna hänga med i en konversation under flera månader varje år.
Och jag hatar, hatar, hatar den vidriga diamantsnorungen. Drabbas av akut ilska varje gång jag ser hennes löjliga namn. Fy fan!

3. Varför är media så fruktansvärt besatt av mode? Det blir bara värre och värre. Varenda tidning eller website ägnar minst hälften av sitt innehåll åt kläder. Visst kan det vara kul att klä sig snyggt - men så vansinnigt viktigt är det bara inte! Det finns enormt mycket annat som är så mycket viktigare, på sisådär alla plan. Politik, filosofi, sex - you name it. Man skulle ju, om man ville vara drastisk, kunna se mode som en liten del av vardagen, men inte låta den uppsluka...allt...annat?
Men nej, vi ska bara rapportera från världens alla töntiga modeveckor, med töntiga reportrar med Hitlerjugendutseende. Politik och samhällskritik och sånt va, det är ju för losers!
Och om man ska blogga så är det självklart att man visar vilken ful kombination av gamla och nya trasor man har på sig JUST NU, för det är ju typ det allra viktigaste asså bah, o sen kan man juh kolla på vad alla ens vänner och ovänner har på sig JUST NU fan va coooolt!
Kan svära på att jag förlorar en hjärncell varje gång jag läser en modetext. Kan vara där förklaringen till modebloggarnas skrivande ligger, inte många små cellstackare kvar i badbollshuvudena.