Livet

Det är få filmer som är bra. Eller så är det min bedömning av "bra" som är snäv - att den får en att tänka.

Såg just Revolutionary Road, och berördes till den punkt att det var mentalt smärtsamt av hur realistisk berättelsen var. Påmindes om hur mycket jag hatar när folk skriker åt varandra. Jag trodde länge att det var normalt, och att det var det sätt att hantera konflikter som jag själv var mest bekväm med. Två förhållanden har lärt mig att detta var en felaktig uppfattning, och att man mycket väl kan lösa problem utan att skrika elaka saker åt varandra.

När jag var liten tyckte jag att skrikandet egentligen inte var så farligt (hade ju aldrig upplevt nåt annat), och att det var helt naturligt. Lite jobbigt kanske, men det får man väl ta.
Nu på äldre dagar inser jag att det nog påverkade mig mycket mer än jag förstod då. Det är fruktansvärt jobbigt när folk skriker åt varandra, eller bara skriker för sig själva av ilska. Det är som att nåt knyter sig inombords och att jag nästan blir paralyserad av ångest.
Ironiskt, med tanke på att jag själv ofta höjer rösten när jag blir irriterad - eller bara engagerad. Har till och med hånat andra som tyckt att mitt beteende varit obehagligt. Men jag hatar det förbannade galna skrikandet.
Vet inte om man kan kalla det bitter längre, men jag önskar att jag hade sluppit höra mina föräldrars gräl. Speciellt de delar som berörde sexlivet. Jag önskar att jag hade sluppit veta. Tyckte synd om dem båda ändå...och mina syskon.

Hoppas jag kan lära mig något av deras misstag bara. Om jag får barn någon gång så vill jag ge dem något annat. Helst en mestadels lycklig kärnfamilj (antar att det är det det heter eftersom jag är straight), men mycket hellre två separerade föräldrar än två sammanboende som inte kan ge varandra det de behöver.

Det är ett sånt slöseri med det egna korta livet man har att tillbringa det fastlåst i något man inte mår bra i.

För drygt en månad sen dog min morbror, 41 år gammal. Något med hjärtat. Totalt oväntat.
Det tog mig ända tills idag att våga ringa mina morföräldrar och fråga hur de klarar sig. Jävla fegis.
Får små sammanbrott ibland, och gråter för honom, för mina släktingar och för mig själv. För att jag inte vet vad som är rätt och viktigt i livet, och jag har inte alls all tid i världen på mig att ta reda på det för allt kan vara slut när som helst.

Hur i helvete gör man för att maximera sin livslycka?

Varför jag är pirat

Läs det här!

Rick skriver ett alldeles vansinnigt bra inlägg om vad som faktiskt är viktigt. Om vad som är viktigare än ALLT annat.

Rätten att uttrycka en åsikt.
Rätten att ha en åsikt.
Rätten att inte bli övervakad.

Dessa rättigheter är ta mig fan de mesta fundamentala som finns!
Och friheten att anse något gäller oavsett vad det är man anser! Det är fullkomligt jävla absurt att mena att folk inte får tänka vad de vill eller uttala dessa tankar.

Att utbyta information är en mänsklig rättighet! Det är inget som kan kompromissas bort pga någon vill tjäna pengar eller för att någon vill vinna ett val!
Som när den här korrupta jävla subban missbrukar sin makt till det yttersta. Staten och kapitalet har aldrig varit mer aktuell....

Och det är mitt fel, lika mycket som alla andras som röstade fel i senaste riksdagsvalet och tog de här avskyvärda lismande hycklarna till makten. Hela min världsbild har förändrats sen dess.
En sak som är säker är att jag aldrig tänker göra om samma misstag.

Nu är jag Piratpartist, med stolthet. Vi står för integritet och frihet, och att aldrig någonsin kompromissa bort dessa värden.

Rösta i EU-valet, och rösta Pirat!
Det går nu så snabbt utför att det kan vara en av de sista chanserna att få uttrycka en åsikt som inte stämmer överens med vad den styrande makten säger.
RÖSTA FÖR FRIHET!

Nervvrak

Mwaaaaaah.
Snart, snart ska jag presentera mitt exjobb. Och fy helvete vad vidrigt det är. Jag fungerar inte normalt. Nervositeten verkar tillta exponentiellt. Ett tag kändes det rätt ok ändå, men de senaste timmarna har gått i helt fel riktning. Och det är inte ens imorgon jag ska presentera det... :|
Klockan är inte ens 16 en måndageftermiddag och jag sitter och klunkar vin för att försöka bli normal i huvet. Close to pathetic. Önskar jag kunde somna och vakna om en vecka när allt var över.

Ugg. Nu missade jag nästan munnen också.

ÅNGEST!

Jag hatar att prata inför folk. Har alltid hatat det. Har ändå gjort ganska många gånger (mindre grejer, men ändå) och det har gått bra, men det blir tamigfan aldrig lättare. Tvärtom snarare.
Problemet är inte vad jag ska säga egentligen, och inte alls att bli betygsatt. Det är det att alla tittar på mig. Jag klarar bara inte av att bli tittad på av en större grupp människor. Inte min grej, jag vill gömma mig i ett hörn nånstans långt bak och möjligtvis komma med dryga kommentarer när nån annan säger nåt som förtjänar att bli dumdrygt kommenterat.

Fy fan. Ingen idé att säga mer, för det finns ändå inte superlativ nog för att beskriva hur mycket jag hatar den här situationen. Bara detta är anledning nog att inte doktorera.

Spontan luftning av irritation

Objekt från Avdelningen för patetiska kläder jag aldrig kommer bli sedd levande i:


Titta, det bor en beeeebis därinne! OHMYGOOOD, fatta, jag är den första EVER som har lyckats med konststycket att knulla!

Vafan, liksom. Vem bryr sig???? (Naturligtvis finns det de som bryr sig, men de känner med stor sannolikhet redan till anledningen till den utbuktande magen.)
I övrigt, VEM BRYR SIG?!?

Den enda anledningen jag kan komma på att använda en sådan tröja skulle vara att man är extremt rädd att någon skulle tro att man käkat lite för många bullar, och därför bara måste poängtera att man minsann inte är glupsk utan väntar tillökning! Tihi!

Om jag blev gravid nån gång och skulle få ett plagg av denna typ av någon särdeles dum individ utan förmåga att läsa av andra människor skulle sagda person med omedelbar verkan uteslutas ur min bekantskapskrets.

Och från Avdelningen för saker som är ännu värre: de förbannade regskyltarna på barnvagnarna. Förväntar sig föräldrarna spontana födelsedagspresenter från folk på stan när det rätta datumet infaller?
Jävla lowlifebeteende.

Vampyrer, erotik och oskulder

Alright.
Idag ska vi prata om erotik...(och tänk er det med Bengt Alsterlinds röst)

Har funderat lite på vad det är som gör en del sex på film eller tv så bra, och en del (den mesta) så stört jävla dålig. Dessa funderingar kan ha en koppling till att jag nyss börjat kolla på True blood. Vampyrserie. Låter bra, right? Vampyrer = sex - detta inte enbart kopplat till Interview with the vampire även om Brad Pitt, Tom Cruise och Antonio Banderas som vampyrer i en och samma film onekligen är förbannat svårslaget. Vet inte hur länge mitt tonårsjag dreglade över Lestat...

Hursomhelst, den här vampyrserien liksom misslyckas lite med sin erotik. Allt byggs upp väldigt bra, lite farligt, lite förbjudet - och sen när det självskrivna kärleksparet äntligen får till det så förstör de allting med en jävla björnfäll, levande ljus och en brasa!
Jag hatar sånt! Vilken frisk person avbryter avslitandet av kläder för att springa iväg och tända ljus och brasor, och nödvändigtvis förflytta sig till lämplig position för genomförandet av akten?!? Inte ens trettonåriga fjollor med huvudet proppfullt av romantiska illusioner kan väl gå igång på detta?

Men visst serru, och sen ska den kvinnliga parten (som naturligtvis var oskuld innan) berätta att det var en sååå fantastisk och alldeles perfekt upplevelse!
Huh?
Första gången - perfekt? I vilken jävla värld då???
Min första gång tillhör då i alla fall Bott 3...
Kan ingenting, fattar ingenting av sin partner, nervösare än någonsin och sen som pricken över i, smärtan! Fy fan. Jag lovar att det kommer då inga ungar genom den passagen, ever. Efterföljande njurbäckeninflammation gjorde allt ännu mer underbart. Rekommenderas inte. Men sen kunde jag åtminstone använda tamponger, och jag kan till och med sträcka mig till att det väger upp eländet. Men perfekt, nah, inte riktigt.

Vilken total ironi i att försöka operera om sig för att bli "oskuld" igen. Favorit i repris! Ehhhe...

Hm. Fortfarande svårt att komma på nån filmisk erotik som jag minns som bra. Det var nån scen i nån version av Anna Karenina som jag fortfarande minns fast det var flera år sen jag såg den. Karln heter Vronskij, och det är ändå hett...måste nästan tyda på kvalitet.

Svart Måndag

Nyss hemkommen från manifestation vid riksdagshuset, vars syfte var att sörja vår förlorade frihet och demokrati men samtidigt en del i en kamp för att återvinna vad som tagits ifrån oss av maktgalna politiker.
Och poängen är, vilket nämndes upprepade gånger: alla kan göra något. Alla. Så gör något! Vad som helst, inget är för litet. Prata med folk, tänk igenom dina värderingar, skriv på bloggar eller diskussionsforum, gå på demonstrationer och events, uttryck din åsikt! Om du inte har en - skaffa en. Glöm bara inte att stå för den också, vi behöver inte fler Federleys.
Däremot behövs fler piratpartister, så för den som värdesätter grundläggande rättigheter som integritet och privatliv...gå med!

Antifrihetslagen

Fan vad jag hatar de fega jävlar som går i politikernas ledband och stöder övervakningslagen som kommer inom kort. "Ja, vi måste ju stoppa terrorismen!", "Bara det används vettigt så", "Tack och lov att staten gör något!".
Era förbannade retards, har ni ingen jävla känsla för vad som är RÄTT och FEL? Principer? Det är pga er som samhället förstörs och omvandlas till ett mentalt fängelse, för att NI saknar förmåga att tänka i fler steg än ett! Ni kan ta ert rena jävla mjöl och köra det långt upp i era smutsiga arslen, sen får vi se hur rent det är!

Tro inte att ni kommer slippa undan konsekvenserna. De kommer bita er i nämnda arslen en dag när ni minst anar det, och då kommer ni skrika efter rättvisan och friheten som ni själva gjort er av med. Allt för att ni saknar förmåga att tänka abstrakt, att tänka i fler steg än ett.
Men då är allt ni kan göra att be för att det slutar som i En vacker dag och inte 1984.