15 september 2007

Dagens hatobjekt

Jag hatar såna här skor. Har alltid hatat dem (åtminstone så länge jag kan minnas).
Jag är dessutom "fördomsfull" nog att tycka instinktivt illa om alla som har dem på sig tills de säger något som tyder på existens av hjärnceller djupt därinne. Oftast yttras ju, föga förvånande, dock inget av den kalibern.

Sambandet Skitful Tygsko --> Vänsterdrägg --> Total Avsky är för mig glasklart.
Massa jävla små fjantar som tror sig visa sig alternativa och annorlunda när de struttar runt i läckande, trasiga, bloody rosafärgade mongoskor som halva världen redan köpt. Uäck.
Och de ska förstås användas året runt, jag menar, finns det något bättre än trasiga tygskor en slaskig februaridag?

Jag har svårt att bestämma om mitt hat mot Converse är större än mitt hat mot Crocs. Det ligger iaf djupare.
Om jag har en bra dag blir jag bara lätt irriterad av åsynen av en av dessa tygskobärare, om jag redan är förbannad så vill jag helst misshandla den dumma lilla bastarden så att den aldrig vågar gå ut med de frukatnsvärda skapelserna på fötterna igen.

DE ÄR JU SÅ JÄVLA FULA.


3 september 2007

Döden

Ibland är jag alldeles för lättpåverkad.
Jag gråter sällan av filmer (men det händer), där måste allt klaffa för att riktigt beröra mig. Men när det gäller böcker verkar det inte alls krävas lika mycket. Det skrivna ordet är i min värld så otroligt mycket starkare än rörliga bilder med ljud, det når in mycket djupare.

Följaktligen känner jag mig just nu mycket sorgsen. Har just börjat läsa en bok som handlar om sorgen efter att ha förlorat sin partner (pga plötsligt dödsfall, inte göra-slut-förlust), och kombinationen av en välskriven berättelse och fasan då jag automatiskt sätter in mig själv i den situationen är jävligt deprimerande.

Hur hanterar man något sånt? Hur går man vidare? Kan man nånsin vara glad igen?
Jag vill inte veta.