Hrrrrrk. (ja, det är mitt favoritord...)
Jag är trött. Fy fan vad jag hatar folk, så jävla vidriga och cp och dumma i huvet, och de borde tvingas äta sitt eget bajs!
Jobbade 22-04 inatt, samma pass igår och då var det helt ok, så jag tänkte att det nog gick bra idag också då...men icke! Vi var dels en person för lite, vilket gör en jävla skillnad, och så är det helvetes satans förbannade löningshelg.
Jag fattar inte, varför ska varenda jävel gå ut bara för att det trillat in lite pengar på kontot? Va, VA? Är ni så jävla urblåsta att ni gör av med hela lönen första helgen och sen är panka i 3 veckor, sen ut och svinar igen nästa löningshelg?! MONGON säger jag bara! MONGOMONGOMONGOJÄVLABONGOMONGO!
Och varför. VARFÖR är det SÅ OTROLIGT SVÅRT att bära undan sina matrester när man ätit klart, istället för att slänga allt på golvet omkring sig, och kleta in alla stolar i ketchup och glass?
Och varför går man ens in på ett ställe som har kö genom hela restaurangen för att få mat, varför går man inte bara hem och gör pyttipanna? VA VA VA VA?
När jag lämnade katastrofområdet kl 04.05 så...ja...var det en gigantisk sophög, och jag pratar inte bara om matrester och skräp. Mitt bidrag till röran/kletet/äcklet var att sätta på milkshakemaskinen i tron att den skulle stänga av sig själv efter att muggen var fylld (den gör det ibland!), sen glömma bort den och bli påmind av skrikande kunder... den stängde inte av sig... --> stor mysig hög med vaniljklet på golvet. Och ok, jag tappade en kartong med beadippar i kylen också, nästan alla gick sönder, golvet och jag blev gula och kladdiga.
Kön var fortfarande hur lång som helst när jag gick, men det är verkligen så att så fort det där exakt klockslaget uppnås så lyfter jag inte ett finger mer. Teamkänsla och företagslojalitet, my ass. Är bara förbannad för att jag fick en lika vidrig helg om två veckor igen, trots att jag uttryckligen skrivit på en lapp nyligen att jag under inga omständigheter vill jobba så mycket. Jävla MONGON.
I framtiden...vill jag ha ett yrke där folk liksom måste ha min hjälp, så att jag kan ställa kraven, de ska tigga och be om att få slicka mina skor helst. Bildligt talat iaf, är inte säker på att skorna skulle må bra av att bli slickade. Hade tillfredsställande uppsägningsfantasier inatt på rasten, om att bara få gå ut där och be alla otrevliga dryga helveteskunder att gå och knulla "din mamma", samtidigt som jag kastar en chokladmilkshake i ansiktet på dem. En stor.
"Servett? Nej, jag tänker inte hämta nån servett åt dig, snyt dig i trosorna istället."
"Jaså, kaffemuggarna är slut. Ser jag ut som jag bryr mig?"
"Inget toapapper och äcklig hamburgare? Nej men be din polare slicka rent röven på dig då, så slår ni två flugor i en smäll!"
"Asså jag har väntat typ en halvtimme nu...! Åsså vill jag ha en dipsås va? Vadå jag har ju redan betalat! Men åååaaa asså... Ja och en till då!...nä jag glömde säga det, vi ska ta med allt också! En påse till va! Å jag vill ha en smoothie! Hur många sorter har ni? Bara en? Äre heeelt säker? Gå och kolla! Fråga chefen! Vadå bara en, nä då vill jag inte ha det. aaaa, asså, folk som jobbar här kan ju inte va så smarta va."
ÄT SKIT OCH DÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!
28 januari 2007
18 januari 2007
Kärlek
Läser min bittra systers inlägg om kärlek, och får så många tankar i huvet att jag måste skriva lite för att rensa.
För det första; "Man kan inte ens kolla in i folks ögon utan att se en gnutta tillit eller kärlek."
What?!? :|
Jag ser då fan inte tillit och kärlek i de allra allra flesta blickar jag möter, snarare total likgiltighet? Hoppas verkligen inte att jag själv går runt och utstrålar massa kärlek till alla idioter jag träffar på...
Jag tror inte att människan uppfunnit kärlek, utan snarare att det är en del av oss (eller iaf ganska många), mer ett biologiskt fenomen. Som att gilla söta saker och värme, man kan klara sig utan det också, men det är en väldigt trevlig bonus i livet. (Fan, nu blöder mitt finger igen.)
Kärlek behöver inte vara synonymt med "jag älskar dig", det är så mycket mer. Att göra saker för att göra någon annan glad, att visa omtanke, att bry sig. Att finnas där.
Nog för att orden också spelar roll. Men innebörden av dem varierar ändå...och jag har inte sagt dem till alla jag älskar (inte för att det alls är många, och på olika sätt, men ändå). Jag har sagt dem mer eller mindre under tvång, panikkänsla och jag hittade ingen väg ut, och känt hur jag avskydde mig själv för att jag gjorde något jag lovat mig själv att aldrig göra. Har avslutat alldeles för många telefonsamtal, andra samtal, och otaliga sms med dem, tills det blev en rutin av samma grad som att säga "Hej" när man möts. En rutin av den grad som blir så gott som omöjlig att bryta, för då måste man ge en jävligt bra förklaring på varför, vad som förändrats, och "jag blev så trött på den tråkiga rutinen" skulle inte räcka.
Kärlek ska inte vara en rutin. Det ska inte vara något man tar för givet, det ska inte vara default.
"Jag älskar dig" ska inte vara något man säger för att det är enklast, utan något man säger när man bara inte inte kan säga det.
Med "ska" menas här "ska - enligt mig", alltså en subjektiv åsikt. Kärlek är jävligt subjektivt...och det är ett objektivt påstående. Sug på den ni.
Men ja, att avsluta varje msn-konversation med varje ytlig bekant med kärleksförklaringar involverande många zzzz:an borde fan klassas som en grovt brottslig handling. Nog för att det borde vara brottsligt att vara fjortis överhuvudtaget...
Jag vet inte, om jag är rädd att orden kommer liksom slitas ut. Överanvändas. Jag vet att det kan bli så, men jag vet också att det då är i just det sammanhanget, att de inte slits ut för alla sammanhang som kan komma. Det kanske är samma ord, men det är inte samma känsla.
Haha. Om eskimåerna har hundratals ord för snö (eller hur många det nu är) kanske vi borde ha fler för att uttrycka kärlek.
Eller så är det så att man måste känna efter vad som menas just där just då, släppa den beräknande logikdelen av sinnet och tro på det som bara är.
För det första; "Man kan inte ens kolla in i folks ögon utan att se en gnutta tillit eller kärlek."
What?!? :|
Jag ser då fan inte tillit och kärlek i de allra allra flesta blickar jag möter, snarare total likgiltighet? Hoppas verkligen inte att jag själv går runt och utstrålar massa kärlek till alla idioter jag träffar på...
Jag tror inte att människan uppfunnit kärlek, utan snarare att det är en del av oss (eller iaf ganska många), mer ett biologiskt fenomen. Som att gilla söta saker och värme, man kan klara sig utan det också, men det är en väldigt trevlig bonus i livet. (Fan, nu blöder mitt finger igen.)
Kärlek behöver inte vara synonymt med "jag älskar dig", det är så mycket mer. Att göra saker för att göra någon annan glad, att visa omtanke, att bry sig. Att finnas där.
Nog för att orden också spelar roll. Men innebörden av dem varierar ändå...och jag har inte sagt dem till alla jag älskar (inte för att det alls är många, och på olika sätt, men ändå). Jag har sagt dem mer eller mindre under tvång, panikkänsla och jag hittade ingen väg ut, och känt hur jag avskydde mig själv för att jag gjorde något jag lovat mig själv att aldrig göra. Har avslutat alldeles för många telefonsamtal, andra samtal, och otaliga sms med dem, tills det blev en rutin av samma grad som att säga "Hej" när man möts. En rutin av den grad som blir så gott som omöjlig att bryta, för då måste man ge en jävligt bra förklaring på varför, vad som förändrats, och "jag blev så trött på den tråkiga rutinen" skulle inte räcka.
Kärlek ska inte vara en rutin. Det ska inte vara något man tar för givet, det ska inte vara default.
"Jag älskar dig" ska inte vara något man säger för att det är enklast, utan något man säger när man bara inte inte kan säga det.
Med "ska" menas här "ska - enligt mig", alltså en subjektiv åsikt. Kärlek är jävligt subjektivt...och det är ett objektivt påstående. Sug på den ni.
Men ja, att avsluta varje msn-konversation med varje ytlig bekant med kärleksförklaringar involverande många zzzz:an borde fan klassas som en grovt brottslig handling. Nog för att det borde vara brottsligt att vara fjortis överhuvudtaget...
Jag vet inte, om jag är rädd att orden kommer liksom slitas ut. Överanvändas. Jag vet att det kan bli så, men jag vet också att det då är i just det sammanhanget, att de inte slits ut för alla sammanhang som kan komma. Det kanske är samma ord, men det är inte samma känsla.
Haha. Om eskimåerna har hundratals ord för snö (eller hur många det nu är) kanske vi borde ha fler för att uttrycka kärlek.
Eller så är det så att man måste känna efter vad som menas just där just då, släppa den beräknande logikdelen av sinnet och tro på det som bara är.
one april day
we'd go miles away
and I turn to you, and I say;
I've always loved you, in my way
I'll always love you, in my way
we'd go miles away
and I turn to you, and I say;
I've always loved you, in my way
I'll always love you, in my way
15 januari 2007
Känsla av svält, ingen känsla av tunga
Jag är hungrig. Hungrig. Jag vill ha mat, bara för att jag inte får :(
Halva munnen har varit bedövad i två timmar. och tandläkaren sa att jag inte får äta förrän det har gått över. Helvete. Hållagningen tog en kvart, jag borde ha avstått bedövning. Några minuters smärta hade fan varit bättre än flera timmars okoncentration och hungerskänslor.
Inga tecken på att bedövningen ska släppa snart heller, nej nej, den blir bara värre. Nu känner jag inte ens tungan på ena sidan, eller hakan när jag smäller till den utifrån.
Det enda jag har ätit idag är lite yoghurt, vaknade så jävla sent, så det var frukost liksom. Inga problem egentligen - förutsatt att man får nån slags luch eller middag sen. Men det får jag ju inte! Och jag måste plugga, har inte lyft ett papper än idag och klockan är över 4, men det enda jag kan tänka på är mat mat mat.
Jävlar vad synd det är om mig alltså, jag kanske är lite emo :D
*skär lite i armen* Titta, blooood. Se livet rinna ur mig....så traaaagiskt, snyft snyft, smäääärta åååååå..... nej ok. Räcker så.
Skulle vara intressant att försöka hångla nu. Älskling, kom hit, fort, innan känseln återvänder! Med andra ord, ingen brådska...om ytterligare två timmar har säkert hela mitt jävla huvud domnat bort. :|
Halva munnen har varit bedövad i två timmar. och tandläkaren sa att jag inte får äta förrän det har gått över. Helvete. Hållagningen tog en kvart, jag borde ha avstått bedövning. Några minuters smärta hade fan varit bättre än flera timmars okoncentration och hungerskänslor.
Inga tecken på att bedövningen ska släppa snart heller, nej nej, den blir bara värre. Nu känner jag inte ens tungan på ena sidan, eller hakan när jag smäller till den utifrån.
Det enda jag har ätit idag är lite yoghurt, vaknade så jävla sent, så det var frukost liksom. Inga problem egentligen - förutsatt att man får nån slags luch eller middag sen. Men det får jag ju inte! Och jag måste plugga, har inte lyft ett papper än idag och klockan är över 4, men det enda jag kan tänka på är mat mat mat.
Jävlar vad synd det är om mig alltså, jag kanske är lite emo :D
*skär lite i armen* Titta, blooood. Se livet rinna ur mig....så traaaagiskt, snyft snyft, smäääärta åååååå..... nej ok. Räcker så.
Skulle vara intressant att försöka hångla nu. Älskling, kom hit, fort, innan känseln återvänder! Med andra ord, ingen brådska...om ytterligare två timmar har säkert hela mitt jävla huvud domnat bort. :|
Alternativa uppfuckade snorungar
Det här ordet...användningen av det bara eskalerar, för ett år sen hade jag aldrig ens hört det och nu är det plötsligt överallt. Alla ska ha en åsikt om det inte alls nya fenomenet som fått ett nytt ord.... Yes, jag pratar EMO.
Emo. Vad i helvete? Är det nåt nytt? Fjantiga uppmärksamhetskåta tonåringar som tycker att just deras liv är så vansinnigt hemskt, åh vad de lider, ingen har nånsin lidit så mycket, och för att visa detta så kladdar de ner ansiktet till grad grotesk och har fula kläder. 99% lär vara vänster också.
Jag fattar inte varför man beter sig på det där sättet. Jag har också varit tonåring, för inte alltför länge sen, och jag mådde också dåligt en stor del av tiden....för hey, det är tonåren. Man försöker hitta en identitet, trots att man aldrig fått göra några betydande livsval (jag generaliserar här), man har begränsade möjligheter att påverka sitt vardagsliv, måste gå i skola och bla bla. Men alla människor mår dåligt ibland! Inte bara unga, inte bara de som är lyssnar på Broder Daniel, inte bara de som titulerar sig emos.
Jag gillar för övrigt Broder Daniel trots att jag inte är vitsminkad med nedsvärtade centimetertjocka kajalstreck och inte har randiga tröjor och för smala jeans och.....aaaaa....det finns inget i världen jag hatar mer än det här...Converse (dessa så kallade skor är helt absurt vidrigt fula och står för allt jag avskyr, både politiskt och estetiskt)!
Men tillbaka till de patetiska självmordsbenägna fjortisarna. Självmordsbenägna ja, för alla måste ju veta hur oerhört svårt de har det. Oj vad de lider. Fuck off and die, säger jag bara. Ta livet av dig då om du inte vill vara kvar. Det är upp till dig. De flesta har nog lekt med tanken nån gång, fullt normalt, men det är få som omsätter det i handling. Resten kan antingen fjanta runt och liiiiida och vara eeeeeemo, lite svåra som ingen egentligen förstår, så poetiskt, sorg, åh, vackert, blooood, skääääära sig, buhu - eller så tar de tag i sig själva och fixar till livet.
Det är inte alltid lätt att fixa sina problem. Men det enda sättet att förbättra sin situation är att försöka, att själv bestämma sig för att förändra det som känns dåligt istället för att fortsätta sitta på sitt beniga arsle och whina! Det är liksom ingen som lyssnar, ingen som bryr sig i den stora världen där ute. Och det är likadant för alla. En del av att växa upp är att börja ta ansvar för sitt eget liv (det inkluderar det egna liiiidandet) istället för att skylla ifrån sig på samhället, media, lärare, föräldrar och gud vet vad. Det kanske faktiskt är så att nånstans får man skylla sig själv lite också? Eller är det en helt revolutionerande tanke?
Ja, jag vet, är man en sån här människa så vill man inte fixa sitt liv, för man tycker man har hittat nån slags identitet i eländet. Men håll det då för er själva, lås in er på ert fula lilla alternativa rum, lyssna på depressiv musik och fortsätt skära lite här och där, bara jag slipper se och höra talas om ert hycklande skitsnack!
Har just läst en hemskt dålig bok, en och en halv bortslösad timme av mitt liv. Lilla du och jävla jag, jävla mongoförfattare, har nog aldrig tyckt så intensivt illa om en litterär karaktär...hoppas jag slipper möta människan på riktigt.
Imorgon ska jag till tandläkaren och laga hål, 1500 spänn, dags att maila föräldrar och tigga lite pengar...
Emo. Vad i helvete? Är det nåt nytt? Fjantiga uppmärksamhetskåta tonåringar som tycker att just deras liv är så vansinnigt hemskt, åh vad de lider, ingen har nånsin lidit så mycket, och för att visa detta så kladdar de ner ansiktet till grad grotesk och har fula kläder. 99% lär vara vänster också.
Jag fattar inte varför man beter sig på det där sättet. Jag har också varit tonåring, för inte alltför länge sen, och jag mådde också dåligt en stor del av tiden....för hey, det är tonåren. Man försöker hitta en identitet, trots att man aldrig fått göra några betydande livsval (jag generaliserar här), man har begränsade möjligheter att påverka sitt vardagsliv, måste gå i skola och bla bla. Men alla människor mår dåligt ibland! Inte bara unga, inte bara de som är lyssnar på Broder Daniel, inte bara de som titulerar sig emos.
Jag gillar för övrigt Broder Daniel trots att jag inte är vitsminkad med nedsvärtade centimetertjocka kajalstreck och inte har randiga tröjor och för smala jeans och.....aaaaa....det finns inget i världen jag hatar mer än det här...Converse (dessa så kallade skor är helt absurt vidrigt fula och står för allt jag avskyr, både politiskt och estetiskt)!
Men tillbaka till de patetiska självmordsbenägna fjortisarna. Självmordsbenägna ja, för alla måste ju veta hur oerhört svårt de har det. Oj vad de lider. Fuck off and die, säger jag bara. Ta livet av dig då om du inte vill vara kvar. Det är upp till dig. De flesta har nog lekt med tanken nån gång, fullt normalt, men det är få som omsätter det i handling. Resten kan antingen fjanta runt och liiiiida och vara eeeeeemo, lite svåra som ingen egentligen förstår, så poetiskt, sorg, åh, vackert, blooood, skääääära sig, buhu - eller så tar de tag i sig själva och fixar till livet.
Det är inte alltid lätt att fixa sina problem. Men det enda sättet att förbättra sin situation är att försöka, att själv bestämma sig för att förändra det som känns dåligt istället för att fortsätta sitta på sitt beniga arsle och whina! Det är liksom ingen som lyssnar, ingen som bryr sig i den stora världen där ute. Och det är likadant för alla. En del av att växa upp är att börja ta ansvar för sitt eget liv (det inkluderar det egna liiiidandet) istället för att skylla ifrån sig på samhället, media, lärare, föräldrar och gud vet vad. Det kanske faktiskt är så att nånstans får man skylla sig själv lite också? Eller är det en helt revolutionerande tanke?
Ja, jag vet, är man en sån här människa så vill man inte fixa sitt liv, för man tycker man har hittat nån slags identitet i eländet. Men håll det då för er själva, lås in er på ert fula lilla alternativa rum, lyssna på depressiv musik och fortsätt skära lite här och där, bara jag slipper se och höra talas om ert hycklande skitsnack!
Har just läst en hemskt dålig bok, en och en halv bortslösad timme av mitt liv. Lilla du och jävla jag, jävla mongoförfattare, har nog aldrig tyckt så intensivt illa om en litterär karaktär...hoppas jag slipper möta människan på riktigt.
Imorgon ska jag till tandläkaren och laga hål, 1500 spänn, dags att maila föräldrar och tigga lite pengar...
13 januari 2007
Tankar om mina matproblem
Oj. Hängde in några jeans i garderoben och hittade ett par jag inte använt på länge. Tror jag köpte dem för drygt ett år sen (eller var det två?) och då passade de visserligen, men satt jävligt tight. Använde dem sen inte så mycket, förrän jag i april plötsligt insåg att jag var för tjock för de flesta av mina kläder och inte hade speciellt många byxor jag kunde knäppa. Det här paret fastnade nånstans på låren om jag minns rätt....
Förvåningen var därför oerhörd när jag provade dem nu - och fick på dem utan några som helst problem! :|
Alltså måste jag vara i ungefär samma fysiska tillstånd nu som för ett år sen, innan evigt festande och småätande under långa nationsarbetspass la till sisådär 4 kilon.
Schysst.
Sen var jag då tvungen att prova en klänning som jag använde på KMK-sexan för också nästan ett år sen, och aldrig använt sen dess eftersom den är i ett inelastiskt material och ej gick att knäppa. Nu gick det...med vissa svårigheter över brösten, vilket är ganska ovanligt när det gäller mig. Får mig att undra vad för slags människor den egentligen är sydd för, prepubertala småflickor? Det är liksom inte som att jag har nån D-kupa att fylla ut med...
Eftersom det här är den enda svarta klänning jag äger skulle det vara väldigt bra om den passade, men för att det ska se snyggt och lagom propert ut (dvs inte som att jag försöker trycka upp tuttarna till hakan) så behöver jag nog gå ner nåt kilo till....
Alltså får jag nån dag ge mig ut på stan och leta ny klänning som passar icke-anorektiker, för i helvete heller att jag tänker ge mig in i total viktnoja igen.
Jag har för övrigt inte haft några hetsätningsattacker på flera månader, och inte spytt på sisådär 5! Helt otroligt, verkligen. För ett, eller två, eller tre, eller fyra år sen hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle klara nåt sånt. Åt godis till middag nyss (lagom mycket, alltså inte 3 hg på 5 minuter), och fick visserligen dåligt samvete för att det påverkar mitt blodsocker negativt, men ingen som helst impuls att springa in på toaletten och stoppa fingrarna i halsen.
Fan vad jag är bra.
Känslan av att må bra fast jag väger kanske 54 kg istället för 50, och inte känna en extrem känsla av ångest och sorg och ett maniskt tvång att få vågen att visa 49,9 är värd vansinnigt mycket.
Vågar är onda. Liksom bantningshets, modeindustrin och pro-ana-rörelsen.
Jag menar inte att det är någon specifik företeelse som orsakar ätstörningar och ensam bär skulden till många människors helvete, men det handlar om att själv inse vad man inte kan hantera och att minimera förekomsten av detta i sitt eget liv.
Jag personligen ska inte äga en våg, inte ha digestive hemma, inte läsa veckotidningar eller forum för folk med ätstörningar, försöka prata/gråta/jobba istället för att stressäta, och framförallt aldrig aldrig ge upp och låta allt falla samman på grund av ett snedsteg.
Envishet är nyckeln till allt man vill lyckas med. Misslyckas misslyckas misslyckas misslyckas men så en dag till slut lyckas, på grund av att aldrig helt ha förlorat hoppet om att en dag kunna spotta på sina inre demoner istället för att låta sig domineras av dem.
Hösten 2003 hade jag en terapeut som refererade till mina problem som "Matmonstret", ett monster som jag skulle kämpa emot. Jag tyckte det var skitlöjligt då, såg ett stort, tjockt, grönt, fluffigt och elakt monster framför mig, och detta synsätt är inget jag sedan begagnat mig av...
Men FUCK YOU, Matmonstret! Du ska aldrig få ta över mitt liv igen!
Det är inte perfekt, kan bli bättre, men så bra psykologiskt förhållande till mat och min kropp som jag har nu har jag inte haft sen förra milleniet, om ens då. :D
Förvåningen var därför oerhörd när jag provade dem nu - och fick på dem utan några som helst problem! :|
Alltså måste jag vara i ungefär samma fysiska tillstånd nu som för ett år sen, innan evigt festande och småätande under långa nationsarbetspass la till sisådär 4 kilon.
Schysst.
Sen var jag då tvungen att prova en klänning som jag använde på KMK-sexan för också nästan ett år sen, och aldrig använt sen dess eftersom den är i ett inelastiskt material och ej gick att knäppa. Nu gick det...med vissa svårigheter över brösten, vilket är ganska ovanligt när det gäller mig. Får mig att undra vad för slags människor den egentligen är sydd för, prepubertala småflickor? Det är liksom inte som att jag har nån D-kupa att fylla ut med...
Eftersom det här är den enda svarta klänning jag äger skulle det vara väldigt bra om den passade, men för att det ska se snyggt och lagom propert ut (dvs inte som att jag försöker trycka upp tuttarna till hakan) så behöver jag nog gå ner nåt kilo till....
Alltså får jag nån dag ge mig ut på stan och leta ny klänning som passar icke-anorektiker, för i helvete heller att jag tänker ge mig in i total viktnoja igen.
Jag har för övrigt inte haft några hetsätningsattacker på flera månader, och inte spytt på sisådär 5! Helt otroligt, verkligen. För ett, eller två, eller tre, eller fyra år sen hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle klara nåt sånt. Åt godis till middag nyss (lagom mycket, alltså inte 3 hg på 5 minuter), och fick visserligen dåligt samvete för att det påverkar mitt blodsocker negativt, men ingen som helst impuls att springa in på toaletten och stoppa fingrarna i halsen.
Fan vad jag är bra.
Känslan av att må bra fast jag väger kanske 54 kg istället för 50, och inte känna en extrem känsla av ångest och sorg och ett maniskt tvång att få vågen att visa 49,9 är värd vansinnigt mycket.
Vågar är onda. Liksom bantningshets, modeindustrin och pro-ana-rörelsen.
Jag menar inte att det är någon specifik företeelse som orsakar ätstörningar och ensam bär skulden till många människors helvete, men det handlar om att själv inse vad man inte kan hantera och att minimera förekomsten av detta i sitt eget liv.
Jag personligen ska inte äga en våg, inte ha digestive hemma, inte läsa veckotidningar eller forum för folk med ätstörningar, försöka prata/gråta/jobba istället för att stressäta, och framförallt aldrig aldrig ge upp och låta allt falla samman på grund av ett snedsteg.
Envishet är nyckeln till allt man vill lyckas med. Misslyckas misslyckas misslyckas misslyckas men så en dag till slut lyckas, på grund av att aldrig helt ha förlorat hoppet om att en dag kunna spotta på sina inre demoner istället för att låta sig domineras av dem.
Hösten 2003 hade jag en terapeut som refererade till mina problem som "Matmonstret", ett monster som jag skulle kämpa emot. Jag tyckte det var skitlöjligt då, såg ett stort, tjockt, grönt, fluffigt och elakt monster framför mig, och detta synsätt är inget jag sedan begagnat mig av...
Men FUCK YOU, Matmonstret! Du ska aldrig få ta över mitt liv igen!
Det är inte perfekt, kan bli bättre, men så bra psykologiskt förhållande till mat och min kropp som jag har nu har jag inte haft sen förra milleniet, om ens då. :D
5 januari 2007
Uttråkad och ensam
Nyårsälgar. Mycket fina.Idag är det tydligen min namnsdag. Konstigt påfund, vem kom på namnsdagskonceptet, och hur fan tänkte hen?
Fredag eftermiddag nu, dagen har som vanligt bara försvunnit, tack och lov är den inte helt slut än. Jag försöker skriva labbrapport om scintillationsspektrometri, men pauser krävs. Pluggdag behövs iaf, vägrade jobba idag. Helvete, inatt ska jag stänga av mobilen så jag slipper bli väckt kl 8 av "kan du börja några timmar tidigare? och sluta några timmar senare? och typ kanske jobba alla vakna timmar av dygnet?". Usch. Måste på nåt sätt inpränta i mina arbetsledares hjärnor att jag faktiskt pluggar heltid, inte har jullov, och måste ägna ganska mycket tid åt studier....att jag vill ha mitt jobb som ett extrajobb, inte bloody heltid.
Ensamma fredagkvällar är lagom kul också. Ganska ofta på senare tid har jag visserligen inte känt nån lust att gå ut eller liknande på fredagar, men idag skulle jag gärna göra nånting...dock finns det ingen att göra det med. Alltså får jag försöka skriva mer labbrapport (vilket förstås är bra, egentligen) och kanske läsa biografi över Mao.
Men ibland...idag...just nu...tycker jag verkligen illa om dagar då jag inte pratar med en enda människa. Det här känns som en sån dag, det enda jag har sagt är "hej" och "tack" till kassörskan på ICA när jag handlade. Blä. Just nu skulle jag nästan vilja bo hemma igen, bara att gå ut i köket så finns det nån att utbyta några fraser med. Funkade i förra korren också, men verkligen inte här.
Ska bli skönt när föreläsningarna börjar igen nästa vecka faktiskt, lite folk... Jobbet räknas inte, där stängs hjärnan bara av och man går i nån slags dvala i några timmar och stör sig på allt och framförallt alla.
Det här var ett dåligt inlägg att skriva. Humöret har sjunkit flera grader, och nu är jag bara sur över en skittråkig helg utan nån jävla ljuspunkt. BLÄ.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
