Tankar om mina matproblem

Oj. Hängde in några jeans i garderoben och hittade ett par jag inte använt på länge. Tror jag köpte dem för drygt ett år sen (eller var det två?) och då passade de visserligen, men satt jävligt tight. Använde dem sen inte så mycket, förrän jag i april plötsligt insåg att jag var för tjock för de flesta av mina kläder och inte hade speciellt många byxor jag kunde knäppa. Det här paret fastnade nånstans på låren om jag minns rätt....
Förvåningen var därför oerhörd när jag provade dem nu - och fick på dem utan några som helst problem! :|

Alltså måste jag vara i ungefär samma fysiska tillstånd nu som för ett år sen, innan evigt festande och småätande under långa nationsarbetspass la till sisådär 4 kilon.
Schysst.

Sen var jag då tvungen att prova en klänning som jag använde på KMK-sexan för också nästan ett år sen, och aldrig använt sen dess eftersom den är i ett inelastiskt material och ej gick att knäppa. Nu gick det...med vissa svårigheter över brösten, vilket är ganska ovanligt när det gäller mig. Får mig att undra vad för slags människor den egentligen är sydd för, prepubertala småflickor? Det är liksom inte som att jag har nån D-kupa att fylla ut med...
Eftersom det här är den enda svarta klänning jag äger skulle det vara väldigt bra om den passade, men för att det ska se snyggt och lagom propert ut (dvs inte som att jag försöker trycka upp tuttarna till hakan) så behöver jag nog gå ner nåt kilo till....

Alltså får jag nån dag ge mig ut på stan och leta ny klänning som passar icke-anorektiker, för i helvete heller att jag tänker ge mig in i total viktnoja igen.

Jag har för övrigt inte haft några hetsätningsattacker på flera månader, och inte spytt på sisådär 5! Helt otroligt, verkligen. För ett, eller två, eller tre, eller fyra år sen hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle klara nåt sånt. Åt godis till middag nyss (lagom mycket, alltså inte 3 hg på 5 minuter), och fick visserligen dåligt samvete för att det påverkar mitt blodsocker negativt, men ingen som helst impuls att springa in på toaletten och stoppa fingrarna i halsen.
Fan vad jag är bra.

Känslan av att må bra fast jag väger kanske 54 kg istället för 50, och inte känna en extrem känsla av ångest och sorg och ett maniskt tvång att få vågen att visa 49,9 är värd vansinnigt mycket.
Vågar är onda. Liksom bantningshets, modeindustrin och pro-ana-rörelsen.
Jag menar inte att det är någon specifik företeelse som orsakar ätstörningar och ensam bär skulden till många människors helvete, men det handlar om att själv inse vad man inte kan hantera och att minimera förekomsten av detta i sitt eget liv.
Jag personligen ska inte äga en våg, inte ha digestive hemma, inte läsa veckotidningar eller forum för folk med ätstörningar, försöka prata/gråta/jobba istället för att stressäta, och framförallt aldrig aldrig ge upp och låta allt falla samman på grund av ett snedsteg.

Envishet är nyckeln till allt man vill lyckas med. Misslyckas misslyckas misslyckas misslyckas men så en dag till slut lyckas, på grund av att aldrig helt ha förlorat hoppet om att en dag kunna spotta på sina inre demoner istället för att låta sig domineras av dem.

Hösten 2003 hade jag en terapeut som refererade till mina problem som "Matmonstret", ett monster som jag skulle kämpa emot. Jag tyckte det var skitlöjligt då, såg ett stort, tjockt, grönt, fluffigt och elakt monster framför mig, och detta synsätt är inget jag sedan begagnat mig av...

Men FUCK YOU, Matmonstret! Du ska aldrig få ta över mitt liv igen!
Det är inte perfekt, kan bli bättre, men så bra psykologiskt förhållande till mat och min kropp som jag har nu har jag inte haft sen förra milleniet, om ens då. :D