Alternativa uppfuckade snorungar

Det här ordet...användningen av det bara eskalerar, för ett år sen hade jag aldrig ens hört det och nu är det plötsligt överallt. Alla ska ha en åsikt om det inte alls nya fenomenet som fått ett nytt ord.... Yes, jag pratar EMO.

Emo. Vad i helvete? Är det nåt nytt? Fjantiga uppmärksamhetskåta tonåringar som tycker att just deras liv är så vansinnigt hemskt, åh vad de lider, ingen har nånsin lidit så mycket, och för att visa detta så kladdar de ner ansiktet till grad grotesk och har fula kläder. 99% lär vara vänster också.

Jag fattar inte varför man beter sig på det där sättet. Jag har också varit tonåring, för inte alltför länge sen, och jag mådde också dåligt en stor del av tiden....för hey, det är tonåren. Man försöker hitta en identitet, trots att man aldrig fått göra några betydande livsval (jag generaliserar här), man har begränsade möjligheter att påverka sitt vardagsliv, måste gå i skola och bla bla. Men alla människor mår dåligt ibland! Inte bara unga, inte bara de som är lyssnar på Broder Daniel, inte bara de som titulerar sig emos.

Jag gillar för övrigt Broder Daniel trots att jag inte är vitsminkad med nedsvärtade centimetertjocka kajalstreck och inte har randiga tröjor och för smala jeans och.....aaaaa....det finns inget i världen jag hatar mer än det här...Converse (dessa så kallade skor är helt absurt vidrigt fula och står för allt jag avskyr, både politiskt och estetiskt)!

Men tillbaka till de patetiska självmordsbenägna fjortisarna. Självmordsbenägna ja, för alla måste ju veta hur oerhört svårt de har det. Oj vad de lider. Fuck off and die, säger jag bara. Ta livet av dig då om du inte vill vara kvar. Det är upp till dig. De flesta har nog lekt med tanken nån gång, fullt normalt, men det är få som omsätter det i handling. Resten kan antingen fjanta runt och liiiiida och vara eeeeeemo, lite svåra som ingen egentligen förstår, så poetiskt, sorg, åh, vackert, blooood, skääääära sig, buhu - eller så tar de tag i sig själva och fixar till livet.
Det är inte alltid lätt att fixa sina problem. Men det enda sättet att förbättra sin situation är att försöka, att själv bestämma sig för att förändra det som känns dåligt istället för att fortsätta sitta på sitt beniga arsle och whina! Det är liksom ingen som lyssnar, ingen som bryr sig i den stora världen där ute. Och det är likadant för alla. En del av att växa upp är att börja ta ansvar för sitt eget liv (det inkluderar det egna liiiidandet) istället för att skylla ifrån sig på samhället, media, lärare, föräldrar och gud vet vad. Det kanske faktiskt är så att nånstans får man skylla sig själv lite också? Eller är det en helt revolutionerande tanke?

Ja, jag vet, är man en sån här människa så vill man inte fixa sitt liv, för man tycker man har hittat nån slags identitet i eländet. Men håll det då för er själva, lås in er på ert fula lilla alternativa rum, lyssna på depressiv musik och fortsätt skära lite här och där, bara jag slipper se och höra talas om ert hycklande skitsnack!


Har just läst en hemskt dålig bok, en och en halv bortslösad timme av mitt liv. Lilla du och jävla jag, jävla mongoförfattare, har nog aldrig tyckt så intensivt illa om en litterär karaktär...hoppas jag slipper möta människan på riktigt.

Imorgon ska jag till tandläkaren och laga hål, 1500 spänn, dags att maila föräldrar och tigga lite pengar...