Smådeppig, lite, inte mycket

Har den där känslan av sorgsen ensamhet idag. Vet inte riktigt varför, och misstänker att den är övergående, men känner mig ändå lite nere.

Var väldigt längesen jag kände så, hade nästan glömt bort hur det var. I ettan på gymnasiet levde jag med den känslan dygnet runt, fast då mycket starkare än såhär. Då brukade jag gömma mig i något mörkt hörn på nätterna, gråta och fundera på hur man kunde ta livet av sig (var dock aldrig seriös, egentligen ville jag inte alls dö).

Jag hatade att gå till skolan varje morgon, hatade att kliva av bussen eller ur bilen och veta att ännu en dag av att känna sig som en ful, töntig, oönskad alien väntade. Av nån anledning var jag helt säker på att alla i min klass ogillade mig. Det kan ju ha berott på att alla jag försökte ha kontakt med alltid gick iväg utan mig, väntade på varandra men inte mig.
Men det berodde säkert på mig också, att jag var så rädd att göra bort mig, rädd att ta plats, rädd att märkas och rädd att prata.

Sen nån gång under de följande två åren så förändrades saker, sista terminen innan studenten var jätterolig, och jag upptäckte att alla faktiskt inte hatade mig, och att det inte var så farligt att höras eller att göra bort sig ibland.
Jag undrar varför jag alltid utgår ifrån att alla ogillar mig. Klassens snyggaste kille hånglade upp mig en gång under nån av alla utekvällar, och undrade varför jag verkade så osäker på mig själv. "Du är snygg, du är smart - varför skulle jag inte gilla dig?"
Jag höll på att dö av chock. Men det fastnade, och bidrog till en lite bättre självkänsla.

Fortfarande så kommer jag dock ganska ofta på mig själv med att ta för givet att alla jag har kontakt med från början avskyr mig. En del gör det säkert, jag kan vara ganska provokativ ibland, men det visar sig också att det finns många som inte gör det....och jag blir lika förvånad nästan varje gång :P

Nu ska jag iaf bara vänta 2 timmar till på att börja jobba, sen uthärda de timmarna, gå hem, sova - och sen börjar en ny och bättre dag. Det bestämmer jag nu.

Christian, jag längtar efter dig. <3