Hemma i Värmland

Det räcker med några få dagar, sen börjar jag delvis tänka på värmländska. När jag kommer tillbaka hit nu, några gånger om året, så märker jag verkligen dialekten. Det gjorde jag så gott som aldrig när jag bodde här... Nu är allting väldigt breda ÄÄÄÄn och tjocka L.
Det mest intressanta är att när jag tänker sekvenser på värmländska, liksom provar orden i huvet, så kan jag inte tänka något intelligent. Varje mening är bonnig och smådum. Man kan fundera på om det beror på att få värmlänningar använder sig av ett avancerat talspråk, eller om det bara är jag som är fördomsfull och har ett behov av att markera att jag har lämnat det här stället bakom mig...
Jag tror på en kombination.

Irriterande småbarnsföräldrar finns givetvis även här, som på alla andra jävla ställen.
Kom nyss hem och skulle parkera. Två platser bort står en kärring och grejar med nåt i baksätet, samtidigt som hennes ungar springer runt på min parkeringsplats. Efter ett tag försöker de flytta sig undan, lite osäkert, men eftersom jag inte har lust att råka krossa en liten brat så väntar jag på att morsan ska ta tag i situationen och säkerställa att ungarna håller sig undan.
Det gör hon inte. Inte ett ljud.
Efter en stund är hon klar och går nonchalant iväg, ungarna skuttar en bit efteråt. Sen kan jag parkera...
Vafan liksom? Tror den jävla subban att hon och hennes ungar äger världen? Att alla ständigt ska anpassa sig till dem? Tänk om jag hade bedömt situationen annorlunda och försöka parkera ändå?
HUR svårt kan det vara att ropa till sin avkomma att flytta på sig??? Förbannade apa. Ungarna kommer ju bli likadana när de växer upp, den som inte själv klarar av att visa andra respekt lär ju knappast uppfostra nån annan att göra det.

Sverige - ett land av dumma drägg.