Nervvrak

Mwaaaaaah.
Snart, snart ska jag presentera mitt exjobb. Och fy helvete vad vidrigt det är. Jag fungerar inte normalt. Nervositeten verkar tillta exponentiellt. Ett tag kändes det rätt ok ändå, men de senaste timmarna har gått i helt fel riktning. Och det är inte ens imorgon jag ska presentera det... :|
Klockan är inte ens 16 en måndageftermiddag och jag sitter och klunkar vin för att försöka bli normal i huvet. Close to pathetic. Önskar jag kunde somna och vakna om en vecka när allt var över.

Ugg. Nu missade jag nästan munnen också.

ÅNGEST!

Jag hatar att prata inför folk. Har alltid hatat det. Har ändå gjort ganska många gånger (mindre grejer, men ändå) och det har gått bra, men det blir tamigfan aldrig lättare. Tvärtom snarare.
Problemet är inte vad jag ska säga egentligen, och inte alls att bli betygsatt. Det är det att alla tittar på mig. Jag klarar bara inte av att bli tittad på av en större grupp människor. Inte min grej, jag vill gömma mig i ett hörn nånstans långt bak och möjligtvis komma med dryga kommentarer när nån annan säger nåt som förtjänar att bli dumdrygt kommenterat.

Fy fan. Ingen idé att säga mer, för det finns ändå inte superlativ nog för att beskriva hur mycket jag hatar den här situationen. Bara detta är anledning nog att inte doktorera.