Livet

Det är få filmer som är bra. Eller så är det min bedömning av "bra" som är snäv - att den får en att tänka.

Såg just Revolutionary Road, och berördes till den punkt att det var mentalt smärtsamt av hur realistisk berättelsen var. Påmindes om hur mycket jag hatar när folk skriker åt varandra. Jag trodde länge att det var normalt, och att det var det sätt att hantera konflikter som jag själv var mest bekväm med. Två förhållanden har lärt mig att detta var en felaktig uppfattning, och att man mycket väl kan lösa problem utan att skrika elaka saker åt varandra.

När jag var liten tyckte jag att skrikandet egentligen inte var så farligt (hade ju aldrig upplevt nåt annat), och att det var helt naturligt. Lite jobbigt kanske, men det får man väl ta.
Nu på äldre dagar inser jag att det nog påverkade mig mycket mer än jag förstod då. Det är fruktansvärt jobbigt när folk skriker åt varandra, eller bara skriker för sig själva av ilska. Det är som att nåt knyter sig inombords och att jag nästan blir paralyserad av ångest.
Ironiskt, med tanke på att jag själv ofta höjer rösten när jag blir irriterad - eller bara engagerad. Har till och med hånat andra som tyckt att mitt beteende varit obehagligt. Men jag hatar det förbannade galna skrikandet.
Vet inte om man kan kalla det bitter längre, men jag önskar att jag hade sluppit höra mina föräldrars gräl. Speciellt de delar som berörde sexlivet. Jag önskar att jag hade sluppit veta. Tyckte synd om dem båda ändå...och mina syskon.

Hoppas jag kan lära mig något av deras misstag bara. Om jag får barn någon gång så vill jag ge dem något annat. Helst en mestadels lycklig kärnfamilj (antar att det är det det heter eftersom jag är straight), men mycket hellre två separerade föräldrar än två sammanboende som inte kan ge varandra det de behöver.

Det är ett sånt slöseri med det egna korta livet man har att tillbringa det fastlåst i något man inte mår bra i.

För drygt en månad sen dog min morbror, 41 år gammal. Något med hjärtat. Totalt oväntat.
Det tog mig ända tills idag att våga ringa mina morföräldrar och fråga hur de klarar sig. Jävla fegis.
Får små sammanbrott ibland, och gråter för honom, för mina släktingar och för mig själv. För att jag inte vet vad som är rätt och viktigt i livet, och jag har inte alls all tid i världen på mig att ta reda på det för allt kan vara slut när som helst.

Hur i helvete gör man för att maximera sin livslycka?