Sinnesförändring som slutar i morotshamster

Jag har så tråååååkigt! Så mycket att allt bara ramlar över i ångest och extrem frustration, och så att det kommer sluta med att jag ligger på golvet och kastar mig av och an och skriker. I varje fall stönar...eller kanske snyftar. Kombinationen låter bäst.

Så typiskt, när jag för en gångs skull inte är ett dugg trött, och det är lördagkväll, så finns det inte en enda jävla person att göra nånting med!
Har för övrigt kommit fram till att "jävla" och "fan" är mycket vanligt förekommande uttryck i mitt sporadiska bloggande, frekvensen bör minskas. Inte pga plötslig religiositet eller moralism utan snarare av rent estetiska skäl. Ser så jävla fjortis ut. Fan, nu gjorde jag det igen! Och IGEN! Gaaaah! (Denna meningskedja utspelades naturligtvis först i mitt huvud, men jag kände att den var alltför typisk för sammanhanget för att inte nedtecknas.)
Jag behöver nog nya uttryck för irritation att begagna mig av. De är svåra att hitta bara, och sen ska de arbetas in. Det är alltså viktigt att hitta rätt från början, vill inte bli som min kära far och gå runt och skrika "kukens jävla fitta" i diverse sällskap. Omgivningen har en tendens att reagera negativt på sånt. Jag vet, jag har varit i den omgivningen alldeles för många gånger. När man var liten var det riktigt hemskt att ha kompisar hemma, och pappa plötsligt får ett utbrott. Eller på ica. :| Sjunka genom jorden, ja tack. Fast jag tror faktiskt han har lugnat ner sig en del nu på äldre dagar, eller så är det bara för att vi inte ses så ofta längre. Jag slutade iaf känna mig generad (well, nästan) för några år sen, det är ju inte jag som har uppfostrat honom... Blev tvärtom riktigt sur en gång när både han och exets föräldrar skulle komma över och jag fick frågan "Din pappa kommer väl inte gå omkring och rapa högt och så nu, inför mina föräldrar?!". Hrmpf, inte fin nog för dig och din belevade familj, va, va? :P
Man kan säga en hel del negativt om sina egna om man har kommit på kant med dem, men det inte ok om nån annan gör det...
Victor och Henke tyckte iaf han var helskön och döpte honom till "Värmlandstomten", och det måste vara en komplimang, haha :D

Har muppat med min Radionuklidlabbrapport några timmar nu iaf, försökt få fram ett teoretiskt svar som stämmer någorlunda överens med dte experimentella. Inte helt lätt kan jag upplysa om. Speciellt löjligt känns det när man inte verkar ha någon som helst användning för förhållandet som ska beräknas. Frågade labbhandledaren varför vi skulle räkna ut det här, vad det skulle vara bra för, men det hade hon inget svar på. Det bara var så. Motiverande, verkligen...
Känns åtminstone som att jag lär mig en del under muppandet (fan vilket bra ord det där är), kvällen blir lite mindre meningslös. Borde även börja skriva själva rapporten, men sånt är grymt tråkigt. Kanske skaffa mat först...men kan inte komma på nånting jag vill äta, inte ens choklad. Kan bara inte bestämma mig för om jag borde äta eller inte. Lyckades få på mig ett par jeans igår som jag inte kunnat ha sen i mars (jävla klubbverkstermin), så att inte äta har helt klart sina fördelar. Skulle vara så nöjd med mig själv om jag inte åt på en hel dag, och samtidigt så missnöjd för att jag ens tänker den tanken. Alla mina tankar och känslor när det gäller mat styrs antingen av en liten djävul eller en liten ängel som sitter på varsin sida i mitt huvud, och jag vet aldrig vem jag ska lyssna på. Jag vet inte ens vem som är vem. Oftast kan jag bara inte avgöra det, hur mycket jag än försöker. Samma sak som att jag inte har nån egentlig kroppsuppfattning längre, när jag tittar i spegeln kan jag inte se om jag är smal eller tjock, och bilden av vad jag ser förändras med sekundintervall när jag står där. Har helt förlorat uppfattningen om hur jag ser ut på den skalan. Insåg det när jag tittade på gamla kort för några veckor sen, och tänkte "Shit, vad smal jag var!". Men då, på tiden korten var ifrån, så såg jag det inte. Jag såg det verkligen inte. Och jag kan inte avgöra nu....Det är skrämmande. Det är som att nån del av hjärnan är förstörd.
Jag vill verkligen vara normal när det gäller matfrågor, men bara om det inte innbär att jag går upp ett gram i vikt. Fatta motsägelsen i det där! Det går inte att kombinera! Har iaf inte hetsätit på några veckor nu, grymt skönt, känner inte ens några såna tendenser nu. Och det är stort, ensam en lördagkväll och jag vill inte ens vräka i mig all mat jag hittar...!
Antar att det här resonemanget låter helt stört för nån som aldrig haft de här problemen, och för att se objektivt på det (min logiska sida) så är det ju det också, absolut. Men själv har jag fruktansvärt svårt att förstå hur det känns att gå igenom en mataffär och inte ens överväga att köpa godis. :| Tanken att tänka så fanns liksom inte ens... Varenda gång jag är i en mataffär slåss djävulen och ängeln i mig tills jag kommer ut. Ibland blir det en lätt seger, ibland är det outhärdligt jämnt. Vinner hetsätningssidan är det bara outhärdligt, iaf en halvtimme senare.

Att skriva är terapi. Nu när jag gör det, beskriver känslor på ett logiskt, resonerande sätt så behöver jag inte agera dem. I det här fallet, för matkänslor, så är det mycket bra. Borde göra det när det är som värst också...när jag kan göra det har jag verkligen kommit långt. Just nu känns det väldigt bra, det känns verkligen som att jag nog kan fixa det här. Inte bara idag eller den här veckan, utan länge. Får nog erkänna att rutiner har sina fördelar, jag borde omfamna dem mer. Rutiner, och att umgås på ett sätt där mat bara är bränsle (och inte en stor festlig grej) är jättebra för mig.
Kanske ska gå och skaffa middag iaf, riktig mat alltså, så är jag duktig på alla sätt. Varken extrem åt ena eller andra hållet. Det som min logiska sida säger är bra. Logik vs. känslor är ett svårt kapitel. Har kommit fram till att jag måste hitta bra sätt att uttrycka negativa känslor, sätt som inte är destruktiva. Och andra sätt att uttrycka positiva, lite lättare, men ändå så svårt...jag känner så mycket mer än jag klarar av att visa. Logik, tänkande, är tryggt och säkert, det går att organisera, wunderbar. Känslor däremot är livsfarliga. Oförutsägbara. Och ändå, vad skulle man vara utan dem? Robot. Hemskt! Av de tillfällen i livet jag upplevt som lyckligast så är det inte ett som går att hänföra till logik. Att må bra är en känsla, eller hur? Drog slutsatsen för ganska länge sen att man måste våga ta emotionella risker för att överhuvudtaget kunna nå toppar, man kan aldrig vara riktigt lycklig utan risk för olycka, men måste ständigt påminna mig om det. Så lätt att glömma utan att inse att man glömt det. Men just nu kommer jag ihåg det...och det är bra. =)

Sjukt, på nåt konstigt sätt...under tiden jag suttit här och skrivit, så har mitt humör totalsvängt. Var äckligt negativ och bitter förut, nu känner jag mig harmonisk som fan! Och jag tänker till och med strunta i om användandet av vissa ord råkar gå till överdrift, känns det bra så är det bra! Fanfanfanfan (fast på ett lyckligt sätt)! :D

Nä, middag var det. Trots ohunger. Funderar på om jag ska köpa några morötter också, och försöka skapa en bäver. Det är faktiskt frestande...men har ju ingen kamera, så kan ju ändå inte föreviga resultatet här, det är tråkigt. Får skaffa kamera, sen morotsbäver. Till then: morotshamster! Inte min skapelse, men underbar är den!