Lite vemod

Just cyklat hem från nationen, som så många många gånger förr. Men idag var första gången som jag inte längre var medlem av den. :|
Och det känns hemskt! Verkligen...tomt. Hur kan jag inte vara det? Var uppe på expen och avsade mig bibliotekarieämbetet och lämnade från mig nycklarna (just den biten var dock inte lika jobbig som i våras, att bli av med D-nyckeln...huaaa) efter mitt sista bibliotekande (som vanligt utan gäster, eller jo, en som snabbt stack in huvet och konstaterade "ingen bibliotekarie" trots att jag protesterade lite vagt).
Sen cykla hem i mörkret, höstdoft, löv, väta. Då kändes det verkligen som end of an era. Tänkte på första gången jag kom upp på expen, när jag skrev in mig i augusti 2004, och möttes av massa entusiasm från Lukas och ivriga övertalningsförsök om att jag skulle komma och jobba. Jag var uppenbarligen inte svårövertalad =)
Idag var liksom motsatsen...skriva ut sig. En del av mig vill vara kvar här för alltid, jag har aldrig trivts så bra med mitt liv som under det här året. Samtidigt tror jag det är bättre att lämna stan nu just därför. Vill inte få massa negativa minnen (det klart att jag redan har ett antal, men tendensen att förtränga dem och bara minnas allt det positiva är tydlig).
Men även de senaste två månaderna ingår ju i det här året, och jag kan inte säga att de bidragit mindre till det positiva helhetsintrycket än de tidigare. De har bara varit totalt annorlunda, på ungefär alla sätt.

Känner att jag måste slänga in en ganska irrelevant bild också, bara för att...ja, jag känner för det. Den är oerhört vacker iaf.