Kärlek

Läser min bittra systers inlägg om kärlek, och får så många tankar i huvet att jag måste skriva lite för att rensa.

För det första; "Man kan inte ens kolla in i folks ögon utan att se en gnutta tillit eller kärlek."
What?!? :|
Jag ser då fan inte tillit och kärlek i de allra allra flesta blickar jag möter, snarare total likgiltighet? Hoppas verkligen inte att jag själv går runt och utstrålar massa kärlek till alla idioter jag träffar på...

Jag tror inte att människan uppfunnit kärlek, utan snarare att det är en del av oss (eller iaf ganska många), mer ett biologiskt fenomen. Som att gilla söta saker och värme, man kan klara sig utan det också, men det är en väldigt trevlig bonus i livet. (Fan, nu blöder mitt finger igen.)

Kärlek behöver inte vara synonymt med "jag älskar dig", det är så mycket mer. Att göra saker för att göra någon annan glad, att visa omtanke, att bry sig. Att finnas där.
Nog för att orden också spelar roll. Men innebörden av dem varierar ändå...och jag har inte sagt dem till alla jag älskar (inte för att det alls är många, och på olika sätt, men ändå). Jag har sagt dem mer eller mindre under tvång, panikkänsla och jag hittade ingen väg ut, och känt hur jag avskydde mig själv för att jag gjorde något jag lovat mig själv att aldrig göra. Har avslutat alldeles för många telefonsamtal, andra samtal, och otaliga sms med dem, tills det blev en rutin av samma grad som att säga "Hej" när man möts. En rutin av den grad som blir så gott som omöjlig att bryta, för då måste man ge en jävligt bra förklaring på varför, vad som förändrats, och "jag blev så trött på den tråkiga rutinen" skulle inte räcka.

Kärlek ska inte vara en rutin. Det ska inte vara något man tar för givet, det ska inte vara default.
"Jag älskar dig" ska inte vara något man säger för att det är enklast, utan något man säger när man bara inte inte kan säga det.
Med "ska" menas här "ska - enligt mig", alltså en subjektiv åsikt. Kärlek är jävligt subjektivt...och det är ett objektivt påstående. Sug på den ni.

Men ja, att avsluta varje msn-konversation med varje ytlig bekant med kärleksförklaringar involverande många zzzz:an borde fan klassas som en grovt brottslig handling. Nog för att det borde vara brottsligt att vara fjortis överhuvudtaget...
Jag vet inte, om jag är rädd att orden kommer liksom slitas ut. Överanvändas. Jag vet att det kan bli så, men jag vet också att det då är i just det sammanhanget, att de inte slits ut för alla sammanhang som kan komma. Det kanske är samma ord, men det är inte samma känsla.

Haha. Om eskimåerna har hundratals ord för snö (eller hur många det nu är) kanske vi borde ha fler för att uttrycka kärlek.
Eller så är det så att man måste känna efter vad som menas just där just då, släppa den beräknande logikdelen av sinnet och tro på det som bara är.

one april day
we'd go miles away
and I turn to you, and I say;
I've always loved you, in my way
I'll always love you, in my way